Visst känns hösten i luften men jag väljer att titta bort från den.
Jag vill ha sommaren kvar, det var så mycket jag skulle göra som inte blev gjort.
Så mycket kvar.
Så mycket lämnat.
Ofullkomligt.
Springer mig svettig på löpbandet, sådär svettig så att nackhåret krullar sig och klistrar sig mot huden. Efteråt, när blodsmaken lämnat mig, läser jag en artikel om vad folk som ligger för döden ångrar mest i sina liv. Inte helt oväntat är det allt som inte blev sagt som skaver mest. Vi är ett folk som inte uttrycker det vi känner. De flesta av oss lever våra liv mumlande och tänkande. Pratar inte ur skägget om vad vi tycker och känner. Vi tror att alla andra ska känna det på sig. Det är bara det att alla andra tror likadant om oss.
Det är sorgligt och onödigt och ett slöseri med känslor och våra liv.
Själv tänker jag på att jag blivit duktigare på att säga hur jag känner. Livet har på ett ganska hårdhänt sätt visat mig att det är nuet som gäller och i det perspektivet är det inte så farligt att berätta hur jag känner och vad jag tycker.
Det känns gott och jag lyssnar till en av mina älsklingslåtar, Blood Brothers med Bruce.
Hösten kommer att bli fin.
 | |
| Sommarens sista ros - kanske. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar