Hur det var i kväll

Jag har ju skrivit en text om min mormor till hembygdsföreningens årsskrift. I höst är det 30 år sen hon dog men hon är så levande i mitt minne.
Och ikväll var det som om allt knöts ihop, minnet av henne och den hon var och det som är mitt liv. För jag var i hennes församling och lyssnade på min svåger som spelade och sjöng gamla amerikanska väckelsesånger. Det var väldigt fint och det nästan värkte i hjärtat när jag hörde de gamla texterna och visste hur mycket mormor hade sjungit dem (fast på svenska då).
I slutet av kvällen kom det en kvinna och pratade om mormor och hur mycket hon hade betytt för henne.
Och allt blev så nära och jag blev med ens den där lilla flickan som med förundran satt med mormor i kyrkan och  hörde på alla predikningar men som ändå inte kunde ta till mig de där orden.
Jag har fortfarande svårt att ta till mig predikningar men jag känner att min Gud finns i ljuset och det räcker långt för mig.

Min svåger spelade bland annat The Old Rugged Cross den är så himla vacker.

Glad helg!

Fredag och det känns skönt även om jag varit sjuk nästan hela veckan.
Känner mig så tacksam över att jobbmötet igår blev så bra. Det blev visserligen jobbigt efteråt för så mycket gammalt väcktes upp men i grunden var det fint.
Blir en lugn helg här med mycket kärlek och innerlighet.
Är så tacksam för allt jag har och för alla goda människor jag är omgiven av.
Inte minst många av mina arbetskompisar.
Jag väljer att leva i ljuset och fokusera på det.

Det är stort för mig.

Dagen som snart är slut

Fick ett underbart brev, åt sardiner och hade ett bra jobbmöte.

Nu är jag urlakad och ska bada skumbad.

Oro

Jag har bekymmer och det sätter sig i magen på mig.

Detta gör att jag är vaken på nätterna och har ont.

Vilket i sin tur gör att jag inte mäktar med att jobba.

Så nu är jag hemma och magen störtvärker medans jag oroar mig.

Ingen bra kombo.

Life is good

Å, vilken bra dag det har varit idag.

Inget särskilt har hänt men det är sådana dagar som är så sköna ibland.

Tog en härlig promenad, lyssnade på Carmina Burana, fikade hos mamma och nu har jag ätit en god middag.

Och i morgon kommer mitt nya köksbord. 

Och så blommar scillan i min lilla plantering.

Är nog ganska lycklig när allt kommer omkring,

Sen

Kollar på film och stickar den sista ärmen på min röda mohairkofta.

Den blir lätt som ett fjun och den ska jag ha i sommar till en blommig klänning med vidd i kjolen.

Och jag ska vara lyckligt brun om armarna och ha rött läppstift.

Tröst

Den här krönikan hade jag publicerad i tidningen Må bra hösten 1999.
Kanske kan den vara till tröst för de i min omgivning som just nu upplever sorg.

 Hon kommer gående mot mig, i ena handen har hon sin käpp och i den andra sin handväska. Hon är säkert över 80 år gammal och sommarhatten sitter stadigt över de permanentade lockarna. Egentligen ser hon ut som schablonbilden av en riktig tant. Lite mödosamt böjer hon sig över en av de blomsterfyllda vaserna som står i minneslunden, plockar lite med blommorna och säger sedan rakt ut i luften:

- Min man ligger här sedan två år…

Själv sitter jag på bänken strax intill, bakom solglasögonen är mina ögon röda, och jag har just lagt ner en ros till min älskade som dog för några månader sedan. Egentligen ligger han i en annan minneslund, i en annan stad. Men vad spelar det för roll en dag som denna, när sorgen och saknaden har slängt ut mig på livets trappa. Som barfotabarnet utan papperslapp.

Så kommer den okända kvinnan fram och sätter sig bredvid mig på bänken. Jag försöker mumla något tröstande om att jag vet hur det känns att mista den som står en nära, men det är som om kvinnan inte vill lyssna. Istället tar hon sats och säger:

- Och förra året miste jag min dotter. Mitt enda barn. Hon ligger därnere, säger hon och pekar mot en samling gravstenar.

Så gråter hon och så även jag.

Och jag tänker på att detta att mista ett barn måste vara den allra tyngsta av sorger. Det måste vara tyngre och värre än att mista den man älskar.

Jag tänker också på hur märkligt livet kan vara som äntligen lät mig träffa mitt livs stora kärlek på ett sätt där slumpen och tillfälligheterna var de stora ingredienserna. Men där vi redan från början kände en speciell samhörighet och på ett underligt vis visste att från och med nu var våra liv helt förändrade.

- Jag blir aldrig samme man mer, sa du efter att vi känt varandra några dagar.

Inte heller jag blev någonsin densamma mer. Men kanske på ett sätt som jag inte kunnat föreställa mig.

För visst är det så att vi människor är så banala att vi inte tror att det värsta ska drabba just oss. Det händer alltid någon annan.

Att just jag skulle mista den som betydde så mycket för mig ingick inte i mina planer. Att just jag en vanlig vardagsmorgon skulle få beskedet att han låg hjärndöd och att det bara var timmar kvar innan respiratorn skulle stängas av.

Nej, det ingick inte i mina planer och ändå händer det ständigt i det som kallas för livet.

Så går mina tankar denna söndagseftermiddag när jag tagit en av mina födelsedagsrosor och lagt bland alla andra blommor i den rofyllda minneslunden.

Och den gamla kvinnan och jag sitter där och delar vår sorg. Vi har aldrig tidigare mötts och förmodligen kommer vi aldrig mer att ses, ändå kan vi dela det allra svåraste och känsligaste som våra inre rymmer.

Efter en stund tillsammans reser sig den gamla upp igen och går vidare med sin käpp, hatt och handväska.

Själv sitter jag kvar och några diktstrofer sjunger i mitt huvud, kanske är det Karin Boye, i alla fall är det ord som handlar om att när ångesten kommer så kan ett möte med en annan människa på vägen räcka som tröst.

Kanske byta några ord men egentligen räcker själva mötet…

Iskyla

Det blåser så kallt nu så jag passade på att köpa yllesockar på Netto.

Alla sockar behöver ju inte vara handstickade.

Nattord och skaparlust

Ligger i sängen och ska snart sova.

Kollar stickböcker och drömmer om allt jag vill göra.

I morgon ska jag börja på sykurs.

Jag kan väl sy rätt hyggligt, men hag vill lära mig fodra, sy kavajslag och kanske sy en kappa.

Dessutom är det bra att gå på kurs för då blir det verkligen av att man syr.

Läser också ur älskade Vägmärken av Dag Hammarskjöld:

"När någon inför ett stort avgörande griper efter din hand - en glimt av guld i det järngrå, beviset för allt du icke vågat tro".

Mitt universum

Och det är kallt som skrutt och jag kämpar länge med mig själv innan jag går på min promenad. När jag kommer hem pratar jag med snälla Magnus som nu har öppnat snickarfirma och ska hjälpa mig att sätta upp nya lister i vardagsrummet, han ska också fixa ny panel på garaget.

Har köpt ett nytt matbord och lite annat smått och gott.

Märker att jag försöker skapa mitt eget universum.

Ett universum där mitt hus blir mer välskött och renoverat och där mitt liv och mina passioner blir synliga av böcker, garn, tyg och musik.

Och skrivandet förstås.

Idag åkte jag till Eksjö på möte och det var nästintill snöstorm. Satt där i bilen och tänkte på hur jag funkar som person; ibland är jag alldeles för naiv. Jag tror människor om gott och jag tror på vad dom säger till mig. 

Det är inte ett helt enkelt förhållningssätt. 

Jag går på minor och jag blir ledsen och sårad. 

Men jag vet inget annat sätt att vara på.

Jag vill tro på människor och jag vill tro att det betyder något; det som sägs.

Hedersuppdrag

Häromdagen ringde någon från hembygdsföreningen och frågade om jag ville skriva om min mormor till föreningens årsskrift.

Jag blev så glad och hedrad att få det uppdraget.

Allas mormödrar är naturligtvis speciella men min mormor hade också en stor betydelse i samhället. Hon förlöste barn, var en själasörjare av Guds nåde och besökte alltid de avsides tagna som hon uttryckte det.

När hon dog 83 år gammal stod vuxna karlar kring hennes kista och storgrät.

För mig var hon förstås den finaste och vackraste som fanns.

Och en dag som denna önskar jag att jag en gång till fick gå hem till henne och dricka kaffe och äta macka med kokt medvurst på.

Och för en stund få känna mig liten och omhändertagen.

Min dyrbara sten

I somras plockade jag den här stenen på en vacker strand.

Det var ljummet i luften och det hade börjat mörkna. Men jag såg ändå den ljusa randen så tydligt. Och det var därför jag tog med stenen hem.

För jag ville alltid komma ihåg den där underbara kvällen när vi satt där och allt var innerligt och lyckligt. Men jag ville också påminnas om att det finns alltid en väg i ljuset, hur mörkt det än ser ut. Ibland ser vi inte hur ljuset flödar för vi är så upptagna av att vistas i mörkret och låta det omsluta oss.

Men ljuset finns där och det finns alltid en väg att gå. 

En god helg

En kyla som värker in i märgen.

Men tanken på helgen värmer mig. 

God mat, gott vin, gott sällskap, goda tankar...

Idag

Och nu regnar det ute och jag ligger nerbäddad under två, ganska tjocka, täcken.

Förutom regnets droppande så är det tyst och fridfullt i mitt hus.

Ikväll har jag köpt ett nytt köksbord och ska ta upp mitt gamla slagbord och ha som sybord i mitt arbetsrum. Jag tror det kommer att bli bra.

I eftermiddags ringde Julia och berättade att hennes Martin hade fått sälja en teckning till ETC. Blev så glad å deras vägnar. Bägge två arbetar intensivt med sina texter och bilder och är så värda lite framgång eftersom de är duktiga.

Annars har jag känt mig rätt glad och lycklig idag, trots ett visst mörker i min själ.

Och när jag handlade blommir till jobbet i eftermiddags så hade Mårbackapelargonerna kommit.

Att bli mött

Magen är fortfarande inte ok och jag känner mig lite trött och nere.

Jag är glad att jag har fina vänner att prata med när livet slänger med en.

Det känns lite som att bli omfamnad efter ett gott samtal.

Ni vet känslan när någon lyssnar och verkligen vill möta det man säger.

Det är ovärderligt.

Att vara på väg

Spelar Dylan och vilar på min älskade blå soffa i vardagsrummet. 

Känner frid och ro i själen och tänker att vissa saker måste man lämna. Man kan inget göra åt dem och då är det meningslöst att lägga energi på dem. 

Jag är på min egen resa här i livet och kommer allt närmre den stund då jag blir den jag ska vara.

Det är stort.

Andas

Jag är en kvinna som vill ha klarhet och raka besked.
Därför blir det körigt inne i mig när det oklara och diffusa hinner ifatt mig.
Ofta sätter det sig i magen och jag får väldigt ont.
Önskar ingen människa detta.
Men det är bara att ta det väldigt lugnt och andas, ett andetag i taget...

Löfte

Jag. Ska. Verkligen. Inte. Köpa. Garn. Under. 2015.

Ifall jag inte kommer till butiken utanför Strömstad som säljer svenskt angoragarn förstås.

Min lördag

En fin dag har det varit.

Skottade på förmiddagen och sen var det dags för födelsedagsfirande hos lillasyster. 

Hon fyllde 57, tänka sig att ha en lillasyster som är 57.

Det blev en så trevlig stund inne hos henne. Mamma orkade vara med och så svågern förstås.

Tyvärr kunde inte min älskling komma, han var inte riktigt pigg.

Innan jag gick hem lade min syrra några kort för mig, var spännande läsning.

Och nu stickar jag och lyssnar på stormen.

Som det blåser.

Jag står inte ut

Och det är första riktiga jobbdagen efter den långa julledigheten .det är roligt att träffa mina arbetskompisar igen. På lunchen blir det rotmos tillsammans med min syster och vi fnittrar och skrattar och när jag sen läser tidningen läser jag om angreppet på det fria ordet i Paris och jag står verkligen inte ut.
Jag står inte ut.
Hur blev världen så här galen?
Under tiden jag tänker går jag till banken och tar ytterligare några vuxenpoäng när jag pratar igenom mitt pensionssparande.
Och när jag sen sätter mig ner och broderar med pärlor på en sjal jag just stickat klar så fortsätter tankarna mala.
När gick det snett och vad ska vi göra?
Vad kan jag göra?

Love Joy Hope

Skönt att dramat i Paris är över.

Även om det blev ett fruktansvärt slut.

En dag som denna är det viktigare än någonsin att påminna om mina ledord:

Love, Joy, Hope...

Men det är också svårare än någonsin.

Tack för allt jag får vara med om

Så fina dagar det har varit.

Är uppfylld av kärlek till mina nära och av tacksamhet till livet.

Alla dagar är inte ljusa, men de är fyllda av innerlighet och närhet.

Det kommer man långt på.

Ett varmt hjärta

Nyårshelgen har varit väldigt fin med promenader, bastubad och god mat.

Och härligt sällskap inte minst.

Och idag har jag jobbat på förmiddagen och sen kom Åsa och Amanda.   

På eftermiddagen var vi hos lilla mamma och pratade och fikade.

Och nu har vi käkat och lilla skruttan badar och pratar för fullt.

Plötsligt säger hon:

-Det är så mysigt att vara med dig mormor. Och jag älskar dig.

Den ungen vet hur hon ska värma sin mormors hjärta.