Sista sommardagen

Och det är den sista lördagen i augusti - den sista sommardagen! - och jag plockar in en av de sista rosorna från trädgården.
Visst känns hösten i luften men jag väljer att titta bort från den.
Jag vill ha sommaren kvar, det var så mycket jag skulle göra som inte blev gjort.
Så mycket kvar.
Så mycket lämnat. 
Ofullkomligt.

Springer mig svettig på löpbandet, sådär svettig så att nackhåret krullar sig och klistrar sig mot huden. Efteråt, när blodsmaken lämnat mig, läser jag en artikel om vad folk som ligger för döden ångrar mest i sina liv. Inte helt oväntat är det allt som inte blev sagt som skaver mest. Vi är ett folk som inte uttrycker det vi känner. De flesta av oss lever våra liv mumlande och tänkande. Pratar inte ur skägget om vad vi tycker och känner. Vi tror att alla andra ska känna det på sig. Det är bara det att alla andra tror likadant om oss.
Det är sorgligt och onödigt och ett slöseri med känslor och våra liv.

Själv tänker jag på att jag blivit duktigare på att säga hur jag känner. Livet har på ett ganska hårdhänt sätt visat mig att det är nuet som gäller och i det perspektivet är det inte så farligt att berätta hur jag känner och vad jag tycker.
Det känns gott och jag lyssnar till en av mina älsklingslåtar, Blood Brothers med Bruce.

Hösten kommer att bli fin.

Sommarens sista ros - kanske. 

Undantag

När man har ett litet barnbarn som just nu får cellgifter så blir man överlycklig när den lilla vill ha två hot dogs.
Inget jag skulle hylla i vanliga fall kan jag säga.

Handens arbete

Häromveckan gav jag bort denna sjalen till min vän M som fyllde år.
Det är sjalen Ingrid, vars mönster finns att hämta hos Stick å brinn.
Trevlig stickning, jag gjorde dock inte den avslutande spetskanten. Ville ha ett stramare uttryck på sjalen.

Vardagens lycka

Först och främst vill jag be om ursäkt för den taskiga layouten här. Håller på och experimenterar och testar så ganska snart hoppas jag att det blir bättre och snyggare.

Annars har det varit en helg med kärlek. Lilla Amanda och hennes mamma var här och det var så härligt. Promenader, god mat och fika.
Och massor av kramar och blöta pussar.
Det är roligt att vara mormor, men det låter väldigt gammalt. Min mormor hade knut i nacken, chrimpleneklänning, hatt och korsett. Och det har ju inte jag.

Nu när vardagen har tagit vid igen så försöker jag som vanligt skapa vardagslycka. Att bli glad när jag kommer hem är viktigt för mig; att det är vackert porslin jag äter på, fina ljuslyktor med tända ljus, snygga lakan och handdukar, en harmonisk miljö, maten upplagd på ett lockande sätt.
Jag tror att allt detta är ingredienser i ett lyckligare liv.
I förra veckan dog en av mina bästa kompisar från småskolan. Via FB har vi mötts igen (dock inte fysiskt) och pratat om hur roligt vi hade när vi var små flickor.
Som vanligt tänker jag alltid att det är nuet som gäller; att det är nu jag lever; det är nu jag ska ta tillvara livet. Och sen spelar jag Dylan och det finns ingen som han som kan berätta om hur allt är.

Hemodlat från min vän M, som karameller på köksbänken,

Sprickfärdiga plommon, ser ni skiftningarna mot det rostfria durkslaget.

En av livets stora frågor

Varför har jag så svårt att gå i högklackade skor?
Det är ju så himla snyggt och jag vill ju så gärna.

Det vackraste jag vet är...

...när människor säger förlåt och verkligen menar det.

...när två par ögon möts och värmer varandra.

...när jag kan tala om det svåra i livet med någon som lyssnar och jag vet att vi tillsammans hjälper   varandra vidare.

...när mina löjtnanshjärtan blommar på försommaren.

...när Bob Dylan sjunger The Girl From Red River Shore.

...att ge bort något för att jag vill, inte måste.

...vänskap som har varat länge och som jag vet kommer att fortsätta livet ut.

...att sitta tillsammans runt ett bord, äta gott och prata om livet, om allt som är roligt och känna att vi tycker om varandra.

...att se havet möta himlen vid horisonten.

...att våga älska och vila tryggt i det, utan att känna att det måste vara bekräftat.

Kontraster

Just nu lever jag i kontrasterna värld. Lyssnar på Kim Larsen och en låt så bra att själen dunkar av glädje. Här är länken till den.
Det är ruffligt, uppkäftigt och hest och alldeles, alldeles underbart.
Och texten sen:

This is my life
this is my time
just show me the light
and I go there.

Give me the wine
bitter and sweet
and a little bit of bread
that's all I need.

No, I don't want the gold from Xanadu
I think I leave it all to you
Whao-ao-aa
this is my life and I don't care.

This is my street (Whao-ao-aa)
are you restless feet
carry me on to anywhere.

ooooh
Take the fear
take it away (feaar, take it away)
and give me some hope
for one more day.

I saw a ghost behind the door
when the kids were coming home from the war
whao-ao-aa
with broken dreams and nothing more.

I heard a woman singing her songoch enf
and it was good and warm and strong
whao-ao-aa
She made me cry I don't know why.

no-no-no-no
I don't want to bring you down
I declare it's good to be here
whao-ao-aa
this is my life and I don't care!

För övrigt plockar jag lavendel och gör små fina buketter som doftar gott. Som en herrgårdsfröken på 1800-talet. Och jag älskar den där ombytligheten och vägrar fastna i konformitet och det enahanda. 

Annars känner jag mig glad och stark idag. Också det en kontrast.

Längtan och drömmar

I eftermiddags satte jag på värmen för första gången sen i våras. Så det är väl bara att konstatera att nu ä snart hösten här på riktigt.
Det har varit en konstig sommar. Väldigt mycket ledig tid men ändå inte semester. Tillvaron blir upp och ner när man är sjukskriven.
Och jag har heller inte varit vid havet en enda gång.
Känns jättekonstigt.
Skulle gärna vilja komma bort ett tag och sitta i en stuga och skriva. Titta ut över horisonten och låta orden flöda inne i skallen. Känna den saltmättade doften av hav.
Kanske sitta vid en strand och bara vara...

Man måste drömma för att komma någonstans i livet. Det var länge sen jag lärde mig det.
Men jag måste nog låta drömmarna ta mer plats i mitt liv för att de ska besannas.

Och här kommer några bilder från ett annat hav en annan gång.

Om snällhet

Förr kunde jag smått föraktfull säga:
-H*n är snäll, men det är korna i hagen också.
Numera säger jag aldrig det.
Jag vet inte om det är Stefan Einhorns bok om snällhet som har gjort att jag ändrat mig eller om det är de senaste årens livsupplevelser som har bidragit till denna omvändning.
Hur som helst så är numera snälla människor mina favoriter och jag vill påstå att jag är omgiven av ganska många snällingar. Det är medmänniskor som är med mig istället för mot mig och som jag kan lita på vill mig väl (obs, ska inte förväxlas med menlöshet).
Människor som av omsorg frågar hur jag mår eller bjuder på fika eller skjuts. Eller som helt enkelt inte har något taskigt uppsåt när vi resonerar om saker och ting.Som vill mig väl och gör så att jag vill vara snäll tillbaka. För så är det i min värld; snällhet smittar och att möta en snäll människa kan ibland kännas som att någon trär ett par varma sockor på själen.

Och nu ska jag gå och lägga mig, rena strukna lakan och en bra bok väntar mig. Det är också att vara snäll - mot sig själv.

En spricka i fasaden

Sista koppen te i den vackraste av koppar. Frodiga rosor, tunt vackert benporslin och precis lagom stor för mitt favvote. Men nu är det en djup spricka mitt i allt det vackra,en spricka som samlar bakterier och sånt man inte vill ha i sitt liv.
Så nu är vårt liv tillsammans slut.

Fredagskänsla

Äntligen fredag säger jag, som just nu är hemma och sjukskriven och egentligen har fredag hela veckan.
Fast det är förstås inte så, det är mera måndag hela veckan att vara borta från ett jobb jag i grunden älskar...
I alla fall är det gott med lite helg och slippa känna några prestationskrav. Ska bara vara och njuta av sjalstickningt, god mat, lite kärlek och våffelkalas på söndag.
Love till er.

Sen

Rätt snart blev det för mörkt att sticka. Men det går att babbla och fånga nuet ändå.

Just nu...

...sitter jag i syster ysters växthus och stickar. Det är lagom svalt och en underbar känsla att fånga kvällen - precis nu.