Det går inte att komma ifrån att den stundande helgen är en vemodig helg. Jag tänker på alla som dött ifrån mig; längtan efter dom och hur det skulle ha varit om de funnits kvar i livet.
Mest av allt tänker jag på Olli och varför han tvunget skulle dö, bara 49 år gammal. Det finns ingen mening i det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar