Mormor och jag
Det är bitande kallt och snön knarrar under fötterna när
mormor och jag går Sällströmsgatan fram. Vi är på väg till Filadelfia i andra
änden av stan. Mormor, som har varit pingstvän sedan hon var 17 år, är noga med
att gå på de flesta möten. Och särskilt när Sångarna ska vara med och sjunga.
För min mormor har en sångröst långt utöver det vanliga och har en bärande roll
i pingstvännernas kör.
Vid Pressbyrån på torget gör vi en liten paus.
-Vill du ha Figaro eller Tenor, frågar mormor.
-Tenor, svarar jag förnöjd när jag inser att jag får en helt egen tablettask att förfoga över under kvällens möte.
Mormor är väl införstådd med att det kan blir drygt för en liten sju-åring att sitta stilla under ett långt väckelsemöte och därför ser hon alltid till att det finns något att suga på som hon uttrycker det.
När vi väl är framme i Filadelfia är det många att hälsa på. Mormor är stolt över att jag är med och skjuter ivrigt fram mig så att jag får ta i hand jag också. Men jag säger inte frid som mormor gör utan niger och säger goddag istället.
Det blir ett långt möte med många förböner och en lång predikan. Jag dinglar med benen i bänken och tittar mig ofta omkring. Mest tittar jag på en pojke som jag vet är lika gammal som jag och som har så glada bruna ögon. Jag är lite nyfiken på om han har blivit så där glad av att möta Jesus eller om han bara är glad av sig själv.
När mötet är slut slipper vi gå den långa vägen hem. Vi får åka bil med en familj från Bringetofta. Det är varmt och skönt när vi kommer in i mormors lägenhet och sängarna är redan bäddade. Jag är trött när jag kryper ner i den mjuka sängen som är bäddad med ett vackert lapptäcke och lakan med breda spetsar och rött monogram.
Det är lite som i en dimma jag hör mormors röst:
-I morgon får du sova så länge du vill.
Vid Pressbyrån på torget gör vi en liten paus.
-Vill du ha Figaro eller Tenor, frågar mormor.
-Tenor, svarar jag förnöjd när jag inser att jag får en helt egen tablettask att förfoga över under kvällens möte.
Mormor är väl införstådd med att det kan blir drygt för en liten sju-åring att sitta stilla under ett långt väckelsemöte och därför ser hon alltid till att det finns något att suga på som hon uttrycker det.
När vi väl är framme i Filadelfia är det många att hälsa på. Mormor är stolt över att jag är med och skjuter ivrigt fram mig så att jag får ta i hand jag också. Men jag säger inte frid som mormor gör utan niger och säger goddag istället.
Det blir ett långt möte med många förböner och en lång predikan. Jag dinglar med benen i bänken och tittar mig ofta omkring. Mest tittar jag på en pojke som jag vet är lika gammal som jag och som har så glada bruna ögon. Jag är lite nyfiken på om han har blivit så där glad av att möta Jesus eller om han bara är glad av sig själv.
När mötet är slut slipper vi gå den långa vägen hem. Vi får åka bil med en familj från Bringetofta. Det är varmt och skönt när vi kommer in i mormors lägenhet och sängarna är redan bäddade. Jag är trött när jag kryper ner i den mjuka sängen som är bäddad med ett vackert lapptäcke och lakan med breda spetsar och rött monogram.
Det är lite som i en dimma jag hör mormors röst:
-I morgon får du sova så länge du vill.
En brinnande tro
Mormor hette Ruth Ingeborg Karlsson och var född den 19 juni
1903. Hon var bland de yngre barnen i en syskonskara med 17 barn (hennes mamma
Olivia fick för övrigt medalj och en slant av kungen för att hon fött så många
barn).
Mormor var gift med John Karlsson, som var 18 år äldre. Hon träffade honom när de bägge arbetade på en av stans skofabriker. De gifte sig och fick så småningom två döttrar, Maria och så Solveig som är min mamma.
Mestadels bodde familjen på Sandsjövägen i Sävsjö och morfar arbetade som målare eller fabriksarbetare. På den knappa fritiden var morfar en stor naturvän och målade också många tavlor när kassan tillät inköp av färger och pannåer.
Mormor gick och tvättade hos mer bemedlade och fick på det sättet ett tillskott till hushållskassan. Hon hjälpte också många barn till världen under den tid det var hemförlossningar som gällde. Men mest av allt var det pingstförsamlingen som gällde (förutom den älskade familjen). Hon var med och byggde upp församlingen och hon var den trogen tills hon tog sista andetag. Otaliga är de möten hon deltog i, det handlade om allt från torgmöten till tältmöten och till sedvanliga gudstjänster i Filadelfia. Hon sjöng mycket solo och hon ledde bön och vittnade om sin starka tro. Jag kan aldrig minnas att hon någon gång sviktade i sin tilltro till Gud. Till och med den gången jag låg sjuk på intensiven och just hade fött en liten flicka som även hon var mycket sjuk, så sände hon bud att hon hade fått bönesvar och att vi skulle bli friska och att allt skulle bli bra.
Vilket det också – förstås – blev.
Varje vecka gick hon till långvården, ålderdomshemmen och konvalescenthemmet och sjöng. Om jag var på besök var jag alltid med henne och lyssnade när hon pratade med alla och sjöng sina sånger. Ofta fick de hon besökte önska sig sånger och väldigt ofta önskade de just denna sång av Teofil Engström.
Mormor var gift med John Karlsson, som var 18 år äldre. Hon träffade honom när de bägge arbetade på en av stans skofabriker. De gifte sig och fick så småningom två döttrar, Maria och så Solveig som är min mamma.
Mestadels bodde familjen på Sandsjövägen i Sävsjö och morfar arbetade som målare eller fabriksarbetare. På den knappa fritiden var morfar en stor naturvän och målade också många tavlor när kassan tillät inköp av färger och pannåer.
Mormor gick och tvättade hos mer bemedlade och fick på det sättet ett tillskott till hushållskassan. Hon hjälpte också många barn till världen under den tid det var hemförlossningar som gällde. Men mest av allt var det pingstförsamlingen som gällde (förutom den älskade familjen). Hon var med och byggde upp församlingen och hon var den trogen tills hon tog sista andetag. Otaliga är de möten hon deltog i, det handlade om allt från torgmöten till tältmöten och till sedvanliga gudstjänster i Filadelfia. Hon sjöng mycket solo och hon ledde bön och vittnade om sin starka tro. Jag kan aldrig minnas att hon någon gång sviktade i sin tilltro till Gud. Till och med den gången jag låg sjuk på intensiven och just hade fött en liten flicka som även hon var mycket sjuk, så sände hon bud att hon hade fått bönesvar och att vi skulle bli friska och att allt skulle bli bra.
Vilket det också – förstås – blev.
Varje vecka gick hon till långvården, ålderdomshemmen och konvalescenthemmet och sjöng. Om jag var på besök var jag alltid med henne och lyssnade när hon pratade med alla och sjöng sina sånger. Ofta fick de hon besökte önska sig sånger och väldigt ofta önskade de just denna sång av Teofil Engström.
Det stod en blomma
1. Det stod en blomma så skön och blid, i dikesrenen där hemmavid. Den lilla blomman jag glömmer ej, den himmelsblåa förgätmigej.
Fast utan ord den bilden ger mig bud: Det finns en Gud, det finns en Gud. Ty allt det sköna som mitt öga ser, en större tro på Gud mig ger.
2. Långt över skogar och bergen blå, min blick så ofta vill gärna gå. Där bäcken porlar så frisk och klar mitt öga gärna vill dröja kvar.
3. Ibland jag stått vid en fjällsjös strand, när sol gått ner i purpurbrand. De stolta höjdernas siluett en större tro på Gud mig gett.
4. När mörka natten har fallit på jag lyfter blicken mot höjden då. När jag ser stjärnornas himlabro jag kan ej tvivla, jag måste tro.
1. Det stod en blomma så skön och blid, i dikesrenen där hemmavid. Den lilla blomman jag glömmer ej, den himmelsblåa förgätmigej.
Fast utan ord den bilden ger mig bud: Det finns en Gud, det finns en Gud. Ty allt det sköna som mitt öga ser, en större tro på Gud mig ger.
2. Långt över skogar och bergen blå, min blick så ofta vill gärna gå. Där bäcken porlar så frisk och klar mitt öga gärna vill dröja kvar.
3. Ibland jag stått vid en fjällsjös strand, när sol gått ner i purpurbrand. De stolta höjdernas siluett en större tro på Gud mig gett.
4. När mörka natten har fallit på jag lyfter blicken mot höjden då. När jag ser stjärnornas himlabro jag kan ej tvivla, jag måste tro.
Många var de – alltifrån pastorer till vanliga
församlingsmedlemmar – som även besökte mormor för att få sig ett tröstens ord
och kanske en tår kaffe och våfflor. Hon
var outtröttlig i att skänka sina medmänniskor mod, hopp och glädje och jag
frågade ibland hur hon orkade med alla orättvisor hon bevittnade, både de som
hon själv drabbades av och de andra människor fick utstå.
Hennes svar var:
-Man får lämna det.
Hennes svar var:
-Man får lämna det.
Ovillkorlig kärlek
Från det att jag var en mycket liten flicka hälsade jag på varje
sommar och vinter hos mormor och morfar. Och när morfar hade dött när jag var
nio år, så blev det mormor och jag. Eftersom jag var ett blekt och magert barn
hade hon den filosofin att jag skulle få bestämma vilken mat vi skulle äta. Och
det var förstås ett kärt nöje. Jag valde alltid rotmos, kalops, stekt
strömming, Bongs köttsoppa på burk, isterband och grisfötter. Det mesta inhandlat
på Svenssons, vid Lundbergs plan.
Varje förmiddag gick vi ”framåt” som mormor uttryckte det. Det innebar att vi handlade mat, kanske uträttade lite bankärenden och pratade med folk. Samtalen handlade om allt från vädret till hälsan och det senaste mötet. Som för övrigt alltid var det bästa…
Mormor var noga med att jag skulle ha nya underkläder. Inte för att jag precis behövde, utan för att hon tyckte så mycket om att måna om mig. Oftast gick vi till Varuhuset där jag längtansfullt sneglade på de blommiga underbyxorna. Men där tyckte mormor att det var mer rejält med de med flossad insida och längre ben.
Trots en begränsad ekonomi kändes det alltid som om allt var möjligt när vi gick i affärer. Stannade jag till vid något en liten stund extra så var mormor där och frågade om jag ville ha det. Och kanske var det där min egen känsla av att det mesta är möjligt – om man bara vill – grundlades.
Ofta avslutades våra rundor på stan med ett besök hos någon avsides tagen. De avsides tagna var människor som av en eller annan anledning hade det lite svårt och kanske befann sig på samhällets skuggsida.
De besöken följde ofta samma mönster.
Mormor brukade diska och kanske sopa golvet och torka köksbordet. Efter att ha pratat en stund om livet och tröstat lite, sjöng hon några sånger och så läste hon ur bibeln. Jag brukade få läsa Psalm 23, ”Herren är min herde” och så avslutade mormor med bön.
Sen var det dags för hemfärd och väntad matlagning. Jag brukade läsa när mormor stod vid spisen och det hände att jag ibland läste högt för henne.
Det tyckte hon om, liksom när vi diskuterade den kristna tron. Jag kunde ibland ha lite svårt att förstå den ovillkorliga kärlek mormor visade sina medmänniskor. Men det var fullständigt naturligt för henne att ha det förhållningssättet och hon menade ofta att hon som var ett Guds barn och en del av Leva Pethrus väckelse inte var den som skulle döma.
Idag är mormors tankar om ovillkorlig kärlek en lysande stjärna på min himmel och något som jag varje dag kämpar med att försöka förverkliga i mina möten med människor.
Mormor dog, 83 år gammal, i oktober 1986 och i efterhand fick vi höra att hon berättat för några trosvänner att hon fått hembud.
Det var en mycket välfylld pingstkyrka som följde henne till den sista vilan. Vid graven stod många vuxna karlar och storgrät och det fick mig att förstå hur mycket hon betydde för sin omvärld.
För mig var hon ju mest en mycket älskad mormor som jag fortfarande tänker på varje dag och som är en stor förebild för mig i hur en människa ska vara.
Varje förmiddag gick vi ”framåt” som mormor uttryckte det. Det innebar att vi handlade mat, kanske uträttade lite bankärenden och pratade med folk. Samtalen handlade om allt från vädret till hälsan och det senaste mötet. Som för övrigt alltid var det bästa…
Mormor var noga med att jag skulle ha nya underkläder. Inte för att jag precis behövde, utan för att hon tyckte så mycket om att måna om mig. Oftast gick vi till Varuhuset där jag längtansfullt sneglade på de blommiga underbyxorna. Men där tyckte mormor att det var mer rejält med de med flossad insida och längre ben.
Trots en begränsad ekonomi kändes det alltid som om allt var möjligt när vi gick i affärer. Stannade jag till vid något en liten stund extra så var mormor där och frågade om jag ville ha det. Och kanske var det där min egen känsla av att det mesta är möjligt – om man bara vill – grundlades.
Ofta avslutades våra rundor på stan med ett besök hos någon avsides tagen. De avsides tagna var människor som av en eller annan anledning hade det lite svårt och kanske befann sig på samhällets skuggsida.
De besöken följde ofta samma mönster.
Mormor brukade diska och kanske sopa golvet och torka köksbordet. Efter att ha pratat en stund om livet och tröstat lite, sjöng hon några sånger och så läste hon ur bibeln. Jag brukade få läsa Psalm 23, ”Herren är min herde” och så avslutade mormor med bön.
Sen var det dags för hemfärd och väntad matlagning. Jag brukade läsa när mormor stod vid spisen och det hände att jag ibland läste högt för henne.
Det tyckte hon om, liksom när vi diskuterade den kristna tron. Jag kunde ibland ha lite svårt att förstå den ovillkorliga kärlek mormor visade sina medmänniskor. Men det var fullständigt naturligt för henne att ha det förhållningssättet och hon menade ofta att hon som var ett Guds barn och en del av Leva Pethrus väckelse inte var den som skulle döma.
Idag är mormors tankar om ovillkorlig kärlek en lysande stjärna på min himmel och något som jag varje dag kämpar med att försöka förverkliga i mina möten med människor.
Mormor dog, 83 år gammal, i oktober 1986 och i efterhand fick vi höra att hon berättat för några trosvänner att hon fått hembud.
Det var en mycket välfylld pingstkyrka som följde henne till den sista vilan. Vid graven stod många vuxna karlar och storgrät och det fick mig att förstå hur mycket hon betydde för sin omvärld.
För mig var hon ju mest en mycket älskad mormor som jag fortfarande tänker på varje dag och som är en stor förebild för mig i hur en människa ska vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar