Att vilja varandra väl

Och det blåser men är vackert i alla fall och jag är så glad att snön är borta. Tänker på allt det innerliga i livet och att det ibland är så svårt att leva.
När det egentligen kunde vara så lätt.
För jag tror på att är vi lite snällare och mer kärleksfulla mot varandra så blir det lättare att leva. All den här maktfullkomligheten som finns i arbetsliv och samhälle gör mig så beklämd och gör också att människor förminskas till något annat än just människor.
För mig är det djupt mänskligt att våga visa sig som man är; att våga berätta att man älskar någon; att våga förlåta; att våga vara ledsen...
Och jag tror att det är först då man verkligen kan mötas.

Flera i min närhet har mist sina nära. Jag kan just inget göra mer än att prata och kramas och finnas där. Jag har en dikt som jag själv fick när jag hade mist min älskade Olli. Den är så fin och ger mig tröst.


Och om jag ger mig av
medan du ännu finns här…
Vet att jag lever vidare
och vibrerar i annorlunda takt
bakom en tunn slöja du inte kan se igenom.
Du kommer inte att se mig
så du måste lita på mig.
Jag väntar tills den gång då vi
åter tillsammans svävar i skyn.
Båda medvetna om varandra.
Till dess, lev ditt liv i fullaste mått.
Och när du behöver mig,
viska bara mitt namn i ditt hjärta
Jag kommer att finnas där.

Colleen Corah Hitchcock