Vissa dagar

Alla som känner mig vet att jag är en vemodig typ.
En sån som gråter vid avsked, skolavslutningar, på kyrkogårdar och närhelst känslorna svämmar över.
Det är tröttsamt att vara så känslosam och det är inte alltid kul att vara den som snörvlar och torkar mascararandiga kinder.
Jag skulle verkligen vilja vara mera cool och åtminstone verka lite mer professionell på ytan.

Idag hände det igen.
Jag letade efter en grej i klädkammaren och hittade en kartong med gamla
foton på ungarna. Bilder med tandlösa barn, trötta tonåringar och knubbiga små händer. Födelsedagar med hemgjorda tårtor och en mamma som såg lycklig men trött ut.
Där satt jag och grät och snörvlade när tiden rann förbi i mina händer. Hur fort gick inte åren och tog jag verkligen till vara på dem?
Livets vemod...

Jag själv som 17-åring. Så länge sen nu, ändå så nära i hjärtat.