Idag har jag längtat så mycket efter pappa. Det är snart tio år sen han dog och jag fyllde 50 lite senare det året. Jag var alltså väldigt vuxen och mogen när han blev hastigt sjuk och dog några dagar senare.
Ändå känner jag mig som en liten flicka när saknaden efter honom kommer över mig.
Och jag tänker om jag bara en gång till fick ta en kopp kaffe med honom och prata.
Han var så snäll min pappa. Jag minns bara en gång han var arg på mig och det var när jag hade slutat på lärarhögskolan efter bara några månader. Han tyckte det var förskräckligt eftersom han menade att jag fick den chans till att läsa vidare som han aldrig hade fått.
Och ändå valde jag att sluta.
Så småningom försonades han med detta och han var inte lite stolt när jag blev reporter på en av tidningarna i stan.
Min pappa var en modern pappa. Han tog med sig mig och min syster ut och vi plockade svamp, åkte skidor och skridskor. Han lät mig förstå att inget var omöjligt; bara jag ville tillräckligt mycket så kunde jag plocka ner stjärnorna.
Eller i alla fall grantopparna.
Min pappa var så snygg och jag var så stolt över honom. Han läste mycket och var så allmänbildad. Älskade fotboll och var den gamla sortens föreningsmänniska.
Han älskade att fiska.
Ibland kunde vi diskutera lite hetsigt.
Det var när jag var ung och radikal och tyckte att han var lite förstockad i sina åsikter.
Sista kvällen jag pratade med pappa så sa jag till honom vilken fin pappa han hade varit. Han berättade hur lycklig han hade varit med mamma.
Vi kramades och sen åkte jag hem.
Då visste jag inte att nästa gång vi skulle ses så låg han på intensiven och hela livet var förändrat.
