Balansgång

Att vara mormor till en liten flicka som just nu genomgår en tuff cellgiftsbehandling är att njuta av nuet och samtidigt vara med och trösta när biverkningarna blir för jobbiga.

Det vackra

Sommarfika med två vänner. 

Utsikten från altanen är bedårande.

Inget är som sommaren.

 Jag älskar när gräslökens blommor har börjat torka lite.

Smått svindlande.

När jag blir stor ska jag ha en egen rosengård.

En liten byväg mitt i Småland.

Sommaren just nu

Det är lata dagar i solstolen, youghurt och färska bär, ändlösa fikaträffar, tid att läsa allt som ligger efter, svalt vin på kvällen, kravlös stickning, bruna ben, långa sovmorgnar, generösa blombuketter, stilla glädje över att få vara med...
Och idag fick jag också kraft - efter veckor av kraftlöshet - att göra lite hemma.

Allra käraste syster

Idag kom min syrra hem från semestern i Danmark. Hon och svågern hade varit där i knappt en vecka och nu började jag sakna henne ganska mycket.
Vanligtvis har vi en tät kontakt och pratar om det mesta. Det är henne jag litar mest på i denna världen och det är med henne jag vill prata om jag är ledsen och nere.
Det är en trygghet att ha henne, hon vill mig väl och jag vet att jag är en trygghet för henne också.
Egentligen är det lite lustigt att vi har kommit varandra så nära. När vi var unga så var vi för olika för att kunna umgås men det hände något när vi blev vuxna, kanske insåg vi att tycker mycket om varandra och att vi på många plan är väldigt lika.
Så glädjen var stor när hon äntligen kom hem idag. Dessutom hade hon köpt en present till mig på Louisiana. Tanken med den håller jag hemlig men det är en liten fin mugg med min initial på.
Hur glad blev jag inte?

Störst av allt är kärleken

Snart natt och jag sitter här med ett glas vin. Sommarkänsla. Dagarna har varit fyllda; med härligt släktbesök från Stockholm - å, vad jag önskar vi bodde närmre varandra -, firande av mammas 82-årsdag, plock här hemma och idag en avskedslunch med bästaste jobbarkompisen. Kommer att sakna honom jättemycket. Det har varit många jobbarkompisar som har slutat de senaste åren och några av dom saknar jag fortfarande. Egentligen har jag lite svårt att fästa mig på djupet vid människor men när jag väl gör det så älskar jag dom för livet sen. Är lite stolt över att jag kan säga så; ibland är det svårt att erkänna sin kärlek utan att vilja ha den bekräftad hela tiden. Att vara en förespråkare för den villkorslösa kärleken är stort och jag vet inte om jag är där än. Men jag vill dit och trots allt tufft jag genomlever just nu så vill jag vara en kärleksfull människa, jag vill inte hemfalla åt småttighet.
Love is real, real is love
Love is feeling, feeling love
Love is wanting to be loved
 Love is touch, touch is love
Love is reaching, reaching love
Love is asking to be loved
Love is you You and me
Love is knowing We can be

John Lennon

Kompatibla

Är hos lilla Amanda, egentligen för att avlasta hennes mamma lite. Men eftersom det stormar så kring mig just nu så är jag inte mig själv. Är trött och slut och har ingen energi. Men Amanda, som just har gått igenom sin första cellgiftsbehandling efter operationen i februari, är också trött. Så vi sitter tillsammans i soffan och hon leker stillsamma lekar med min telefon medans jag stickar lite.

Så passande det kan bli ibland.

Ingen vanlig dag

Idag fyllde mitt yngsta barn - min enda son - 26 år. Minns kvällen före hans födelse. Visste att det skulle bli kejsarsnitt och var fruktansvärt rädd. Ett kejsarsnitt är ett ganska stort ingrepp. Satt där på BB, kvällen var ljummen och jag kunde inte föreställa mig att jag dagen efter skulle ha ett barn i min famn. Än mindre kunde jag föreställa mig att detta barn skulle bli en fin ung man med bra ideal och goda tankar. En duktig trummis och en bra skribent. Sambo med en gullig tjej och hundägare. Men det var så det blev och det är jag så oändligt tacksam för. Och en liten Kansas var förstås också med på kalaset...