Det var en måndag då också och jag minns hur jag satt vid fönstret på sjukhuset och såg alla människor som rörde sig utanför.
Och jag längtade så mycket efter att det skulle vara en vanlig dag när jag satt där; att jag inte skulle sitta vid pappad säng och vänta på att hans hjärta skulle sluta slå.
Döden kommer alltid att vara så ofattbar för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar