Nagellack och mänsklighet

Det är måndag och efter kvällens promenad äter jag jordgubbskvarg och målar naglarna.

Kollar på Sommarpratarna på ettan och gråter av rörelse. Mustafa Can pratar om hur det är att vara människa och jag ser mönstret i min egen värld; att det egentlige finns  så mycket som förenar oss människor.

Detta att innerst inne är vi alla ensamma och ibland som rädda små barn.

Även fast vi är vuxna mön och kvinnor.

Det är lätt att glömma bort det.