Margareta och jag ses ju varje vecka och är tighta, men Kerstin var det så länge sen jag träffade. Och nu kom jag ihåg varför det var så ledsamt när hon flyttade till Linköping. Eftersom hon sov över så hann vi som tur var prata en hel del i dag också.
På eftermiddagen uppvaktade jag Knut, som jag är god man för. Han fyllde år i veckan och det blev en trevlig kaffestund.
Därefter for jag till Nässjö och fikade med Jakob och Pilla. Vi körde en runda i stan, bland annat förbi huset där vi bodde en gång i tiden. Blev lite vemodig när jag såg fönstret där syrran och jag hade vårt rum. Mindes den där 60-talskänslan av att allt var möjligt. Mamma hade en egen liten folkvagn och pappa byggde sommarstuga vid en vacker sjö. På vintrarna åkte vi konståkning när fotbollsplanen spolades och när vi stelfrusna och trötta kom hem fick vi choklad med vispgrädde och Skogaholmslimpa. Varje vecka åkte vi med pappa till bibblan och lånade massor av böcker. Och mamma sydde nya kläder till våra Barbiedockor så fort hon hade tid.
I huset ovanför oss bodde Lennart Larsson som jag avgudade men jag var så blyg så jag vågade inte säga något om detta till en endaste.
Men så föreläste jag på försäkringskassan i Vetlanda. Efteråt kom det fram en man och frågade om jag gått i Runnerydsskolan och kände jag i så fall igen honom?
Det var Lennart Larsson och nu kunde jag äntligen berätta om min varma förälskelse för typ 50 år sen. Han skrattade och sa att han hade känt likadant men varit för blyg för att berätta.
Kontentan av detta måste väl ändå vara att man ska berätta hur man känner. Livet är för kort för att vara tyst.
Fin berättelse. I den sista meningen håller jag med dig helt... ;)
SvaraRaderaTack Hasse.
Radera